Bollsta Folkets hus är inget konstmuseum. Det råkar bara se ut som ett sådant.
Någon anser att det är makternas förtjänst att det som på papperet bara var tänkt som ett snyggt och prydligt Folkets hus i största allmänhet blev ett konstmuseum. Den mindre vidskepligt lagde pekar på ett brev.
Brevet skrevs av Folkets Hus föreningens ordförande Lars-Åke Frykholm och adressaten var den vid tidpunkten mycket uppmärksammade finansmannen Tomas Fischer. Krasst uttryckt handlade det om ett tiggarbrev och mångmiljonären har stora papperskorgar för dylikt duns i brevlådan.
Här slog dock Frykholm an en sträng som klingade vackert, anknytningen till den gamla hembygden. Tomas Fischer tillbringade sina första sju levnadsår i samhället Sprängsviken, några mil från Bollstabruk, och blev förmodligen uppiggad av att ljuset fortfarande brann i det gamla Ådalen.
Det här med konst var också en vacker ton. Tomas Fischers mor startade Kramfors konstförening som kom att få stor betydelse för det djupa konstintresset i Adalen.
Grundplåten till konstutsmyckning i det nya Folkets Hus (den gamla lokalen brann ned på långfredagen 1987) var 54 aktier i Graningeverken, det företag som då och fortfarande har sitt huvudkontor i just Bollstabruk. Det låter inte så mycket men de gulnade aktiebreven uppe på Fischers vind var värda flera hundratusen kronor.
Svarsbrevet från Fischer innehöll också ett förslag som Folkets Husföreningen uppfattade som mycket konstruktivt. Låt en av Sveriges främsta akvarellmålare måla världens största akvarell till Folkets Hus. Det där med världens största akvarell var kanske inte så allvarligt menat men den kände konstnären hette i alla fall ThageNordholm och råkade som av en händelse vara både född och bosatt i kommunen. Nordholm accepterade uppdraget med viss vånda och det tog något år innan han kom igång efter att ha förkastat ett par försök. Precis när det ovanliga uppdraget verkligen gripit tag i Nordholm drabbades han av svår sjukdom. Efter en lång sjukperiod kunde han fatta penseln på nytt men den här gången var det kanske med den undermedvetna känslan att det stora verket kunde bli det sista.
Så blev det också och Thage Nordholm avled bara dagarna före invigningen av det sista och största verket. Den tio meter långa akvarellen är en hyllning till Nordingrå som var Thage Nordholms plats på jorden. Målningen är oavslutad, och osignerad, sin sista dag i livet försökte Nordholm signera den men “penseln föll ur handen”.
“Just det faktum att denna tio meter långa akvarell inte hann slutföras, att vandrarens pilgrimsfärd tog slut mitt i steget, gör den till någonting mer än ett konstverk. Det blir ett mänskligt gripande dokument, det kommer människor nära på ett sätt som det avslutade konstverket kanske inte skulle ha gjort”. Konstkritikern Gudrun Lindahl
Under det att arbetet med akvarellen lagts ut och påbörjats kom också nya tankarna kring utsmyckningen. Tomas | Fischer donerade ytterligare medel så att också kommunens övriga två stora konstnärer kunde engageras.
Den förste av dessa är Max Book som visserligen bor i Stockholm men växte upp i Bollstabruk. När han gick på matiné föreställningarna på Folkets Hus anade ingen att Dagens Nyheter en dag skulle utnämna honom till “8O-talets konstnär”. Inte på decennier har en svensk konstnär gjort en så snabb karriär och uppfordrat till så djuplodade analyser. För Folkets Hus målade han en bild som kan uppfattas som en enkel sammanfattning av Ådalens öde. Men bilden är inte så enkel och den kan uppfattas på flera sätt än ett. Den röda rutan som liknar en TV-ruta är en del av koden och tavlan handlar nog snarare om omvärldens syn på Ådalen än det verkliga Ådalen.
Anders Åberg är bosatt i Stockholm och Nordingrå och mannen bakom det välkända Café Mannaminne som blivit Nordingrås största turistattraktion. Dessutom är han rikligt presenterad med offentlig utsmyckning i hela Sverige och han har också haft stora framgångar utomlands. Precis som när han fångade Sigtuna kommun till Arlanda inrikeshall fångar han här Ådalen med sin speciella metod att komprimera, snitta ut det typiska. Trä är ett levande material sägs det.
Anders Aberg gör också i allra högsta grad levande konst. Martin Jonsson är kanske den konstnär som låg Folkets Husföreningen varmast om hjärtat när utsmyckningen kom på tal. Han tillhör den lilla skara konstnärer som kan kallas äkta naivister. Lantbrukaren från Bollstabruk upptäcktes redan på 70-talet och hyllades av konstkritiker som annars går omvägar runt naivistisk konst, det enkla kan vara så oerhört svårt att bedöma. Som ett resultat av en knuff i rätt riktning från Tomas Fischer målade också Martin Jonsson en hel svit med målningar med inspiration från Selma Lagerlöfs “Gösta Berlings saga”.
I Bollsta Folkets Hus finns också ett verk av en av Sveriges främsta linnedamast konstnärer, Kerstin Mo. Linet hade en gång en given plats i det gamla kulturlandskapet och Kerstin Mo är därmed inte bara konstnär utan också en i en liten skara kulturbevarare. För övrigt måste framhållas att just det ångermanländska linet stod allra högst i kurs. Under arbetet med att fastställa utsmyckningen stod det också klart att den inte kunde bli komplett utan medverkan från Nils Gunnar Johansson. Under många år har han framstått som den främsta skildraren av Kramfors och då framför allt den gamla träbebyggelsen som alltmer kommit att ersättas av modernare skapelser.
Träet som konstnärligt material återkommer i såväl Eva Nordangårds vackra zebra som i Mats de Wahls virila träkonstruktion. Eva Nordangård bor på Svanö och arbetar också med akvareller och andra tekniker. de Wahl är verkstadsarbetaren som bytte material, han har en utsökt känsla för träets möjligheter och uppmärksammas alltmer för sitt kunnande.
Färgkompositionerna på trappväggen har målats av konstnärinnan Maria Dal och takmålningarna i restaurangen av konstnären Stig Osterberg.
Tack vare Tomas Fischer har Bollsta F.H idag en förnämliga konstsamling.
Text
Lars Landström
Produktion
Lars-Åke Frykholm Bollsta Folkets Hus
lnformationshuset, Kramfors1991