Thage Nordholm och kärleken till Nordingrå

Vi är många som minns Thage Nordholm….

Anders Åberg minns honom sedan barndomen i Björnås. Johan Lundgren och Thage brukade komma cyklande för att hälsa på Anders pappa, konstnären Pelle Åberg.

För de två unga, blivande konstnärerna var det värdefullt att få prata med och studera en etablerad äldre konstnär När Anders blev äldre och avslöjade sina egna konstnärsambitioner var Thage först skeptiskt inställd. Konstnärskap, sa han, handlar inte om opportunism, det gäller att satsa på allvar När Thage så småningom fick klart för sig att Anders höll fast vid sina konstnärssträvanden, blev de vänner Anders kom att stå i samma relation till den tjugo år äldre vännen, som den unge Thage en gång till Anders far Han hade själv blivit en beundrad, etablerad konstnär

Stockholm gick Anders och Thage ibland ut och åt tillsammans, två lantisar från Nordingrå på visit i storstaden. Anders, som själv inte målade i olja, kände en själsfrändskap med Thage, som ju hävdade akvarellens överhöghet över oljan. Anders beundrade också Thage för att han i sitt måleri alltid förblev sig själv i stället för att följa olika trender.

Vi var alla förvånade över hans vånda inför varje ny målning. Hans yrkeskunnande och framgångar som konstnär borde mänskligt att döma ha stärkt hans självförtroende och självkänsla, men så var det inte. Lage Lindells ord om konstnärskapet stämmer väl in på Thage. ’En ständig osäkerhet är helt enkelt livsluft för en målare. Samtidigt märker man att var man än kommer i samhället väntas av en en attityd av säkerhet, som verkar löjligt förljugen”. (Ur Slas bok om Lage.)

Thage dolde sig aldrig bakom en mask av säkerhet. Inför offentliga uppdrag våndades han särskilt mycket. Första gången han skulle titta närmare på den stora salen i Gudmundrå Församlingshem, där nu åtta stora oljemålningar hänger, bad han mig till min förvåning följa med som moraliskt stöd.

Hur kunde, berättar Margareta Nordholm, vanka i dagar omkring ett motiv – han sa själv att han gick ”kikade” – innan han slog sig ner staffliet. Säkert funderade han under denna förberedelsetid på hur han skulle angripa motivet, det var alltså inte spilltid, utan i själva verket ett det som man med en finare form betecknar en skapelseprocess.

akvarellen

Världens längsta akvarell
I den sista utsmyckningen, världens längsta akvarell, i Bollsta Folkets var ”vankningstiden” ovanligt Det dröjde ett år innan han kom igång och då förkastade han de två första försöken. Han upptäckte också att var omöjligt att utföra den i Stockholm, han måste måla den i Körning mitt i naturen han återgav. Sedan kom sjukdomen emellan och först sommaren 1990 målade han den definitiva versionen, den som aldrig kom att fullbordas.

Biskop Bengt Hallgren berörde detta gripande sätt i den avskedspredikan han nyligen höll i Härnösands yrka. Han talade om de gamla pilgrimsvägar som finns i stiftet och om livet som en pilgrimsväg. Jag har just besökt Bollsta Folkets Hus, sa och sett den stora akvarellmålningen Thage Nordholm aldrig fick fullborda. Där finns en ensam vandrare på ett backkrön, fortsatte han. Vandraren dröjer på steget som om det Thage Nordholm själv, vars pilgrimsvandring tog slut mitt i ett steg.

Den ensamme vandraren på backkrönet förekommer också som omslag på Mauritz Edströms bok ”Medan världen dör” i 1985 års nyutgåva. Den akvarellen heter ’Tå väg till Lappudden”. Backen från ateljén i Körning upp mot Lappudden var ett av Thage Nordholms favoritmotiv. Där blommade blåsippor och vitsippor om vårarna och rallarros om somrarna.

Både Mauritz Edström och Thage Nordholm kom från små samhällen och små förhållanden i Ådalen och båda slog sig fram i världen i kraft av sin energi och sin begåvning. Mauritz Edström blev en hängiven beundrare till Ivar Lo-Johansson och skrev också om honom.

Thage målade i sin tur flera porträtt av Ivar Lo, varav ett finns bland författarporträtten på Manila.

Särskilt betecknande för författarens självmedvetenhet är ett där han själv bestämde hur han skulle stå: bakom skrivbordet med handen på sitt huvudverk ”Statarna” som om det vore Bibeln. Thage och Ivar Lo bodde ju grannar på Bastugatan i Stockholm och träffades ofta under gemensamma promenaden

Målade redan som pojke
Föräldrarna stödde på alla sätt Thage i hans konstnärsplaner men menade också att han borde ha ett annat yrke som reserv – han blev så småningom radiotelegrafist.

Redan under skoltiden cyklade han till Nordingrå och målade. Från 1941 – Thage var då 14 år – finns en gouache bevarad, som visserligen är mer traditionell i stilen än hans senaste alster, men lättheten och handlaget finns där redan.

På Konstakademin sa professor Hugo Zuhr (vars ateljévåning han senare övertog på Bastugatan), när han såg Thages modellstudier: Du behöver inte lära dig form, det har du medfött, kroppens volym bara finns där…

Annars var det framför allt professor Ragnar Sandberg, västkustmålaren, som blev Thages vägledare. Och till en början är det på västkusten han målar, ofta i sällskap med Inge Schiöler. Och visst kan man i Thage Nordholms blommande färg spåra ett släktskap med det sensuella, skimrande landskapsmåleriet på västkusten.

Han hade nog tänkt sig sitt liv som ett växelbruk: att periodvis arbeta till sjöss som radiotelegrafist och periodvis ägna sig åt sitt konstnärskap på landbacken. Men hans framgångar som konstnär både bland publik och kritiker gjorde det möjligt att satsa helt på en artistisk karriär.

Nordingrå
Han hyrde i Nordingrå i många år, men 1974 slog han sig ner för gott i Körning. Han hade kommit hem. Och nu kan man, som Anders Åberg säger, inte se sig omkring i Nordingrå utan att tänka på Thage. Dels är det landskapet fångat i uttrycksfulla utsnitt: en höstdag på Mädan, vintereftermiddag i Fällsvik, höstdimma kring Ringkallen, den första snön över Körningsberget, dimma över Vågsfjärden, vitsippor vid Lappudden. Dels är det arbetslivet: timmerroddare, sågverksarbetare, vedsågare, biodlare, bondsågar. Något av denna rikedom finns ju dokumenterad i boken ”Mitt Nordingrå (CEWE).

Rent geografiskt kom han faktiskt att idka ett slags växelbruk. När det var som mörkast och ödsligast på vintern i Nordingrå arbetade han med porträttmåleri i sin stockholmsateljé. Han blev ju en ofta anlitad porträttmålare.

Det sista gällde Lennart Bodström, när han avgick som utrikesminister för att bli ambassadör i Oslo, och det porträttet hänger nu på UD.

Thage Nordholm var den förste som var djärv nog att visa enbart akvareller i Konstakademins stora, krävande salar. Det blev en succé. Den sista stora utställningen gick av stapeln på Valdemarsudde och i samma veva kom praktverket ”Thage Nordholm och Pelle Molin. Ådalens poesi i ord och bild” (Atlantis).

Han reste ut och målade också. Till Tongaöarna, till bergen i Sydfrankrike. På den sista resan till Frankrike i början av 1990 målade han mimosan i blom. Det var som om han reste ut för att kunna återvända till Nordingrå med uppfräschad blick för den egna naturens särart.

Förbluffande ofta väljer han sina motiv i närheten av ateljén i Körning: rallarrosorna vid ateljéknuten, utsikten över Vågsfjärden, vitsipporna i backen upp mot Lappudden. Han åkte ofta runt i Nordingrå och ”kollade in” motiv men kom hem nöjd och tomhänt till sitt eget revir: han hade försäkrat sig om att det han ville fånga bokstavligen fanns vid husknuten.

Kolorist
Thage Nordholm är ju framför allt en kolorist. Det han ville fånga i en målning var inte en realistisk återgivning utan att förmedla en känsla, en upplevelse av ett visst landskap. Han arbetade alltså med färgens uttrycksvärde. I själva verket är hans målningar synteser av ett stycke verklighet och som sådana gestaltade med stor medvetenhet. Färgskalan är djärv och ofta häpnar man över hur fräckt han ställer samman färger och ändå får dom att fungera tillsammans.

Han tyckte om att måla vintermotiv men också där framhävde han livskraften som om den vore-en utmaning av dödens kalla kyla. Det kunde vara trädens blå skuggor, som stod så vackert mot snön eller en aning av vår i luften. Man kan nästan känna vilken temperatur det var just den dag han målade, det syns på snöns kornighet eller på himlens skiftningar.

En vandrares pilgrimsfärd
I den stora akvarellen i Bollsta Folkets Hus sammanfattar han de motiv som stod honom närmast. Den långa akvarellen är ju målad i ett stycke, ett mästarprov som få konstnärer klarar. Han började med vitsippsbacken vid Lappudden. Bakom den ser man ett snöklätt berg som en aning om den vinter, som vårens blommor besegrat. Vandraren på backkrönet i nästa utsnitt följs av en vy över Vänerstaviken, vars vatten glittrar i sommarsolen. Hösten följer sedan, en kvällsbild från Fällsvik, där en liten ensam björk avtecknar sig mot den glödande aftonhimlen. Den avslutande bilden, som Thage Nordholm aldrig kom att utföra, representeras mycket fint i Bollsta av en tom yta. Där skulle ha funnits en havsvik, sedd uppifrån Stormyran mot Härnölandet, en av hans favoritplatser i Nordingrå.

Han låter smala vita ytor bilda gränser mellan de olika motiven. De skiftande himlarna i bakgrunden förenar sedan utblickarna och gör den långa akvarellen till en enhet, till ett enda panorama.

Just det faktum att denna tio meter långa akvarell inte hann slutföras, att vandrarens pilgrimsfärd tog slut mitt i steget, gör den till någonting mer än ett konstverk. Det blir ett mänskligt gripande dokument, det kommer människor nära på ett sätt som det avslutade konstverket kanske inte skulle ha gjort.

Text
Gudrun Lindahl